Det är något med platsen där du växte upp. Håller du inte med mig? Jag åker inte hem alltför ofta, tiden finns helt enkelt inte.. Å kanske inte alltid prioriteras... Pinsamt. Men när jag väl gör det, fint. Det är som om jag blir 14 år igen-minus humöret. Tänk vad tiden påverkar en.. Tiden då jag bodde där, vännerna jag hade då, första kärleken, havets vind, klipporna & mitt rum. Det är något speciellt med stället du växt upp på. Det formade mig till den jag är idag. Allt jag ville ta med mig därifrån tog jag. Allt jag ville lämna kvar, lämnade jag kvar.
Så när jag hälsar på möter jag även allt det där jag lämnade kvar. Jag tror att det är därför jag bara klarar av några dagar där nere.. Några dagar behöver jag ibland, några dagar då jag får känna mig som 14 år igen. Sen vill jag hem. Hem till mitt vanliga liv. Mitt liv jag har nu. Mitt älskade liv jag har nu, som jag byggt tillsammans med den finaste andra halvan jag någonsin kunnat tänka mig. Jag är så lyckligt lottad. Så lyckligt lottad. Snart är semestern slut och jobb väntar precis bakom knuten. Jag har kommit fram till så mycket under min semester period.
Å vet du? Jag kommer göra det.
Tack älskade västkusten. Vi ses snart igen. Jag tänker på dig. Jag bär med mig dig som en del i min lilla ryggsäck, fast på ett väldigt bra sätt. Du gjorde mig till den jag är idag, hoppas jag gjorde något fint för dig med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar